Roligt att det gått så bra med svenska! 🙂

Mitt intryck är att finlandssvensktalande i det längsta försöker använda sitt modersmål, dvs svenska. 

Mitt intryck av svensktalande från Sverige är att de inte ens försöker med annat än engelska, eftersom de inte förväntar sig att någon kan svenska i detta land.

Men erfarenheterna varierar säkert. Det blir intressant att höra fler.

#1 Jag misstänker att det kan skilja mellan dem som bor på orter, där sannolikheten för att möta någon som kan svenska är stot och där den är liten. Att bo i Vasa, Borgå eller Lovisa är annorlunda mot att bo i Tavastehus eller Villmanstrand.

Kul att du fått så bra service på svenska i Kuopio!

Vad gäller frågeställningen, så varierar det nog en hel del beroende vilken finlandssvensk man frågar. Personligen så har jag lite väl lätt för att (till och med) öppna en konversation på finska på restauranger och i butiker om jag inte förväntar mig att personalen förstår svenska, för att komma snabbare och enklare undan, tyvärr. Alltför ofta så är det ju faktiskt så att personalens kunskaper i svenska ligger mycket nära absoluta nollpunkten, speciellt på finska orter, och för att undvika att servicepersonalen står där som ett vettskrämt frågetecken och frågar "du jo spik inglish?" (yngre människor) eller ett förvånat "hä?" (äldre) när man yppar ens en kort och mycket enkel mening på svenska, så börjar jag direkt på finska istället. Jag vill absolut inte tala engelska med finskspråkiga i mitt land med finska och svenska som nationalspråk, även om min engelska antagligen är starkare än min finska. Vill inte späda på uppfattningen att kunskaper i svenska är onödiga om man kan engelska, helt enkelt.

Har visserligen bara varit i Finland en gång, och det var för ca 15 år sedan. I min enfald trodde jag att personalen på hotellen i Helsingfors pratade svenska, men icke. Försökte prata svenska med kvinnan i receptionen, men hon såg ut som ett levande frågetecken, så det fick bli engelska.

Eftersom jag var där i jobbet så trodde jag även att personalen på kontoret (litet kontor med bara 4-5 anställda) pratade svenska, men nej, det blev engelska där också.

Måste säga att jag blev väldigt förvånad över den kompakta oviljan att prata svenska, men det var bara att acceptera att det var engelska som gällde.

#3 Av samma skäl som du öppnar på finska, frågar jag om personen talar svenska; jag vill inte tala engelska, om vi båda talar svenska. Det går aldrig att förutse vem som är beredd att tala svenska. I Uleåborg hade jag tänkt besöka Luckan, för att diskutera detta ämne, men tyvärr hann jag inte dit innan de stängde.

#4 Tyvärr förefaller många finnar vara rädda för att säga fel och avstår därför helst från svenska, men på hotellet i Helsingfors sa receptionisten först, att hon inte talade svenska, men hon ångrade sig direkt och sa: "Jag borde kanske försöka." Det är få ställen där jag direkt öppnar på svenska, men på Akademiska bokhandeln gör jag alltid det. Likaså på HRT:s (lokaltrafikens) expedition. Där har det endast en gång hänt, att jag inte har fått svar på svenska.

#6 Försökte med svenska i receptionen, för jag trodde att om det var något ställe som de kunde prata svenska så var det där. Det tog en stund innan jag insåg att hon inte förstod vad jag sa (eller inte ville förstå). Själv förstår jag inte finska, så då fick det bli engelska. Med tanke på att det väl kommer en hel del svenskar till Helsingfors så borde receptionisterna få många tillfällen till att träna sin svenska kan man tycka.

Tog inte illa upp, utan blev bara lite konfunderad, för jag trodde att alla i Finland pratade båda språken flytande. Hade ju fått höra att de lärde sig både finska och svenska i skolan där. Så det var jag som inte hade hängt med i den finska språkutvecklingen. 🙂