Skriv ett nytt inlägg! Aktuellt just nu (2) Senaste inläggen

Dagens Evenemang Om sajten och ifokus Bilder och videor Finland, allmänt Historia Humor Kultur; musik, film, konst Litteratur Mat och dryck Mumin! Naturen, växter och djur Samhälle och politik Resor, sevärdheter och äventyr Språk Vetenskap och uppfinningar Åland! Övrigt Off Topic
Off Topic

Ni som bor i Finland ❤

2016-02-21 17:06 #0 av: justmepums

Vilka av er alla bor faktist i Finland?

Själv flyttade jag hit 2011 och skulle vara kul o få kontakt med fler människor. :)

Anmäl
2016-02-21 19:27 #1 av: Sundaychild

Jag bor i Finland, och har gjort det i hela mitt liv. Uppfödd i Österbotten men bor nu i södra Finland.

HjärtaAmor vincit omnia - Kärleken övervinner allt. Hjärta

Anmäl
2016-02-21 19:55 #2 av: justmepums

#1 Ååh va roligt.
Mamma är född och uppvuxen i Helsingfors men flyttade till Stockholm när hon fyllde 18. Och själv ville jag flytta bort från storstan till landet så då valde jag såklart Södra Österbotten :D

Anmäl
2016-02-22 09:01 #3 av: KickiG

Jag bor i Borgå, i södra Finland. Bott lite här och där genom åren, också en sväng i Stockholm.

Man behöver ingen tv när man har möss.

Medarbetare på Mus iFokus och Finland iFokus

Anmäl
2016-02-22 09:09 #4 av: justmepums

#3 åh okej :D

Ni som bott både i Sverige o Finland, lättare att få kontakt med människorna i Sve eller Fin? Jag är väldigt ensam här i Finland. Pojkvännen är den jag umgås med. Inte ens i skolan (vuxenlinje) så fick jag kontakt med nån. Väldigt mkt gruppering och när man är född i Sverige så passar man ju inte in i deras grupper som går efter vart man e född o uppvuxen :P

Anmäl
2016-02-22 09:38 #5 av: KickiG

#4 Jag är ju då en människa som inte omger mig med så mycket människor. Satsar på kvalitet istället för kvantitet. Och så flyttar jag ju då runt med en takt som får de flesta att blekna.

Jag tyckte det var svårt att bli bekant med folk då jag flyttade från Borgå till Österbotten. Först till Jakobstad och sedan till Vasa. Blev väl ungefär 2 år per stad. Jag uppfattar österbottningarna som öppna när det gäller att prata med dem, men slutna då man som utböling vill komma med i deras grupp. Sedan att jag var en konstig fågel som hade en finskspråkig pojkvän, inte hade tittat på Sveriges tv under min barndom och uppväxt och rörde mig obehindrat i båda "språklägren" hjälpte kanske inte heller.

Från Österbotten flyttade jag till Satakunda (Satakunta). Först till lilla Harjavalta, sedan till Björneborg och så tillbaka till Harjavalta igen. Totalt 4 år kanske? Där är folk inte lika snabba att börja prata med en, lite mera försiktiga. Väldigt finska. Men sedan när man blir vän med dem, så är det lättare att komma in i gemenskapen.

Därefter blev det knappa 5 år i Stockholm (4 stadsdelar). Inga problem att börja prata med folk, inga problem att börja kramas efter att man setts en eller två gånger. Men jag uppfattade det som svårare att få riktiga vänner. Lätt att bli bekant, men dessa översvallande känslor var ofta ytliga. Jag blev bränd några gånger, kulturkrock där antar jag. Gumman, vännen, hääärligt att ses igen betydde inte nödvändigtvis så mycket som jag i början trodde.

Sedan blev det en mellanlandning i Borgå, och sedan ca 8 månader i Vanda. I Vanda blev jag aldrig hemma, det funkade inte riktigt för mig. Flyttade för att det var nära till jobbet, sedan blev jag sjukskriven en längre tid och ja - det blev inte bra. Inte nödvändigtvis Vandas eller vandabornas fel, omständigheterna mera.

Sedan Borgå igen för ett par år, ett år på Kimito och nu har jag hållits i Borgå igen i ett par år. Kimito trivdes jag jättebra på. Trevliga människor, trevligt ställe. Bekanta fick jag där en hel del, kan till och med sträcka mig till att kalla ett par av dem vänner.

Men det här är mina egna högst personliga erfarenheter. Jag är inte en person som söker vänner. Jag kan prata med vem som helst om vad som helst, men oftast måste jag bli tilltalad först. Jag är väl väldigt finländsk där, vill inte tränga mig på, vill inte vara till besvär.

Men de flesta nya vänner jag fått i vuxen ålder, efter gymnasiet, har jag inte fått via skolor. Visst har några hakat på den vägen också, inte kan jag förneka det. Men flera ändå via hobbyn och/eller kurser.

Kanske det är så att vi finländare är lite för blyga och försiktiga av oss överlag? Vi vill inte vara framfusiga. Kanske vi behöver någon som är lite framfusigare än vi, någon som "tränger sig på". Som bjuder in oss på fika, som börjar prata med oss på lunchrasten. Men jag tycker nog det blir svårare att hitta vänner i vuxen ålder, i synnerhet som inte jag har den "naturliga inkörsporten" i form av barn och allt som det medför. Jag menar, det är lite svårt att öppna en diskussion med "Hej, jag har fyra möss som är 1,5 år och 6 månader gamla. Har du några?"

Jag spårade ur, jag vet inte mera vad frågan var. Jag slutar skriva nu. :)

Man behöver ingen tv när man har möss.

Medarbetare på Mus iFokus och Finland iFokus

Anmäl
2016-02-22 09:53 #6 av: Sundaychild

Jag har ju bara bott i Finland, men också jag på diverse orter. För att fatta mig kort: ja, det kan vara svårt att hitta nya vänner i vuxen ålder, själv har jag mest kontakt med mina barndomsvänner eller dem jag blivit vän med under studierna. 

Sen har jag ju sett bland mina bekanta att många får nya vänner när de får barn, både via"mamma-grupper" och via barnens kompisar. Har inga egna barn så det har aldrig varit aktuellt för min del.

Sen är det väl många gånger fast i att man själv vågar ta första steget, men det kan vara tufft i färdigt existerande grupper.

HjärtaAmor vincit omnia - Kärleken övervinner allt. Hjärta

Anmäl
2016-02-22 09:59 #7 av: justmepums

#5 jag flyttade från stockholm till Kauhajoki 2011. Bodde där i lite mer än fyra år och inte en enda människa har stannat kvar som vän eller ens bekant. Träffade min pojkvän i Kauhajoki och han är den enda jag umgås med. Ibland kommer hans vänner över till oss och då pratar jag ju med dom.

Jag är en väldigt social människa (när man endå bott i en storstad så måste man ju ses o höras och ta för sig) men märkt att dessa finnar nästan blir äcklade över hur social jag är. Blivit otroligt deprimerad och osocial av mig. Flyttade till Teuva med pojkvännen för snart ett år sen och nu är jag verkligen ensam. Lärde känna två kvinnor här och båda backstabba mig .

Oavsett som du säger att i sthlm är de lättare att få bekanta så vill jag hellre ha de än den kyla finnarna har gett mig. Nått tips hur jag ska passa in mera o kanske få ens 1 vän?

Anmäl
2016-02-22 13:00 #8 av: KickiG

#7 Teuva och Kauhajoki, det är ju i princip helt finskspråkiga bygder. Pratar du för övrigt finska? Det underlättar mycket om man kan prata finska, finnarna är inte så mycket för att prata "främmande" språk. Även om det handlar om det andra inhemska. Jag tycker att det är mycket större gräns mellan språken i Österbotten än vad jag är van med här i södern. Nå, det är ju länge sedan jag rörde mig där, 1997-2002 ungefär.  Då var det verkligen skarpa gränser. Så pass skarpa, att det fanns folk i min umgängeskrets som inte ens visste att jag var svenskspråkig.

Om du inte kan finska, försök lära dig det så fort som möjligt.

Jag skulle försöka komma in genom någon hobby eller liknande, som jag tidigare sa. Beror på vad du gillar. Martaföreningarna brukar vara aktiva, jag tror det finns en i Teuva. Röda korset, församlingen... Det finns ju en lokal tidning där. Tejukka eller något sådant, de kanske har annonser i den?

Sedan vet jag inte riktigt vad jag ska ge för råd. Finnar är inte lika pratsamma som svenskar och finlandssvenskar. De är tystare. Det är helt okej att sitta tysta tillsammans, småprat är inte alls lika viktigt. Finns ett talesätt "Ei puhuttu paljon mutta painavia". Ungefär "Vi pratade inte mycket, men viktiga saker". 

Mitt ex var från Vasa, svärfar från Alajärvi och svärmor från Teuva. Jag skakade hand med svärföräldrarna första gången jag träffade dem. Vi kramades då jag och exet gifte oss. Så vitt jag minns är det den enda kroppskontakt jag hade med dem på 7 år. Vill påpeka att vi bodde nära varandra och träffades oftast flera gånger i veckan. Och det var helt okej, det var så det var. Inget konstigt. Exet och jag rörde inte heller varandra så mycket "ute bland folk". Inget promenerande hand i hand eller sådant. Så håll igen på kroppskontakten om du är en person som gillar att röra vid folk. Min uppfattning är att finnar står längre ifrån varandra när de pratar än vad finlandssvenskar och svenskar gör.

Fråga din pojkvän om råd, var går de sociala gränserna? Han kan kanske ge något tips som inte jag kan, eftersom jag inte känner dig. Jag försöker inte få dig att ändra dig till en person du inte är, det vill jag absolut inte. Men det finns kulturskillnader, ibland stora sådana.

Man rör inte vid varandra. Man visar inte stora känslor. Det är okej att vara tyst. Och det tar ofta lite tid innan man blir bekant eller vänner.

Man behöver ingen tv när man har möss.

Medarbetare på Mus iFokus och Finland iFokus

Anmäl
2016-02-22 15:15 #9 av: JazzBass

Jag bor sen ett par år tillbaka i Korsholm, som ju är väldigt svenskspråkigt. Bodde innan dess 9-10 år i Vasa. Jag härstammar dock från Pargas i Åboland var jag också brukar tillbringa mina somrar, men har också bott i Esbo, Nastola, Strängnäs (som barn) och Kristianstad (som studerande).

Jag vet inte om människorna har varit så väldigt olika egentligen på de olika ställena, men jag kände mig absolut mest ensam i Nastola var jag bodde ett halvår för ett slutarbete. Dock hade jag inte några problem med att umgås med de finnar som jag lärde känna där. De var bara ganska få, och kontrasten mot studielivet i Kristianstad strax innan var väldigt stor.

Det låter dock som att du ger upp en hel del för pojkvännen genom att bosätta dit på orter som Kauhajoki och Teuva. Inte för att jag vet så mycket om dessa ställena, men de är ju inte så stora orter och så är de väldigt finskspråkiga. Gissar också att aversionerna mot svenskhet är större i dessa orter än i såna med högre andel finlandssvenskar. Jag vet inte vad du har för intressen och hobbyer, men jag tror att du skulle kunna trivas bättre i närheten av Vasa. Jag trivs faktiskt väldigt bra här, har fått många goda bekanta och några riktigt bra vänner. Sådana verkar vara svårare och svårare att få ju äldre man blir, så jag kan inte klaga. Jag är inte jättesocial, utan ganska 50/50 introvert/extrovert och tycker om att vara rätt mycket för mig själv, men har trots det alltså lyckats skaffa ett rikt socialt liv som långt kretsar runt mina hobbyer musik och foto. Om jag inte skulle ha fått barn skulle jag vara ännu mycket mer aktiv inom dessa områden än jag nu är, får tacka nej till en massa kul för att tiden helt enkelt inte räcker till. Det finns mängder av föreningar och organisationer man kan engagera sig i om man vill.

Det känns ändå sannolikt att vi flyttar bort inom några år, eftersom både sambon och jag har våra föräldrar i södra Finland, och de blir ju inte yngre med åren. Men som livet ser ut nu så vet jag inte om jag varken vill eller vågar ge upp allt här och flytta tillbaks till hemtrakterna.

Medarbetare på foto, sång och matlust iFokus

Anmäl
2016-02-22 16:01 #10 av: justmepums

#8 #9

Jag pratar flytande finska,svenska och engelska så språket är det inga problem med. Ja, jag har gett upp ang det sociala. Eftersom de varit så svårt att få kontakt med människor. Pojkvännen förstår inte varför jag har så svårt att få kontakt med människor då han själv är född och uppvuxen i Kurikka och hängt mycket i Kauhajoki som ung. Men han märker inte hur svårt det är för någon som inte bott i Södra Österbotten att få dessa vänner/bekanta.

Joo vaasa har jag tänkt på. Lättare för mig förmodligen att få jobb också (det är en helt annan historia då jag inte har ett finskt eller svenskt efternamn)

Nej jag hoppas att det kommer någon ens som accepterar mig och ja jag vet hur finnar är ang kroppskontakten då jag fått uppleva de med pojkvännen. Men ens någon som bjuder över på kaffe/kommer över på en kopp kaffe.

Vet att jag låter väldigt negativ men fem år av ensamhet har verkligen tagit kål på mig.

Anmäl
2016-02-22 16:04 #11 av: justmepums

Som sagt flyttat från Sverige till Kauhajoki 2011 då jag behövde komma bort från storstan. Men hade jag vetat detta hade jag ALDRIG flyttat

Anmäl
2016-02-23 09:15 #12 av: KickiG

#10 Kaffegrejen har ändrats tycker jag, mot hur det var när jag var barn. Växte upp på landet. Då ramlade folk in i tid och otid för att prata en stund och ta en kopp kaffe. Grannarna naturligtvis, men också bekanta som bodde lite längre bort. Dörren var olåst, man öppnade den bara och ropade "Hohooo, e någon hemma?"

Men det gör man inte längre i min hemby. Dörrarna är låsta, man ringer till varandra några dagar i förväg och frågar om man har lust att komma på en kopp kaffe. Och så ska det bakas eller köpas bulla. Det är inte mera sådär att man bjuder på en smörgås eller på några kex om man råkar ha det hemma. Eller sitter på tröskeln och pratar medan familjen man besöker äter middag, och man inte vill ha för  man åt just hemma.

Så mycket som jag har flyttat omkring, så kan jag ju lugnt säga att på alla ställen har jag inte trivts alls. På endel har det funkat. Men sedan har ofta det sociala umgänget jag fått på jobbet räckt för mig. Plus kurser och annat jag deltagit i några kvällar i veckan.

Man behöver ingen tv när man har möss.

Medarbetare på Mus iFokus och Finland iFokus

Anmäl
2016-02-24 18:53 #13 av: horsie85

Jag föddes i Åbo och då jag var fyra flyttade vi till västra österbotten 🙂

Anmäl

Det finns en till kommentar till den här diskussionen. Den är bara synlig för medlemmar på iFokus. För att läsa kommentaren, logga in eller registrera dig på iFokus.