Yle-redaktörer minns. "Man samlar sig och gör sitt jobb"

http://svenska.yle.fi/artikel/2014/09/28/yle-redaktorer-minns-estonia-natten-man-samlar-sig-och-gor-sitt-jobb

Oj vad tiden flyger. Jag minns den dagen så tydligt. 

🌺 till offren och familjerna.

 🌺

En kompis till mig gjorde lumpen då och var en av de ytbärgare som räddade folk. Det tog lång tid för honom att komma över det. Det var ju både levande och döda som de plockade upp. 😕Man är inte så gammal när man gör lumpen och han var rejält knäckt efteråt.

Oj! Kan tänka mig det, det måste ha varit tufft för dem! Inte så gamla som du säger och säkert inte alls förberedda på vad de skulle möta.

Åh fy.. ja det förändrar någon att hantera döda. 🌈

Själv har jag arbetat på sjukhus när jag var ung.

Jag var kring de 25 och jag satt som patientvak för de döende.
Så… jag har sett folk - flera gånger - dö mitt framför ögonen.

#7 🌺

Hörde igår Lennart Modig berätta om den där natten där han var förste reporter på plats och fick vara med och lasta döda människor i helikoptern och hjälpa sjuksköterskan på Utö att lägga dem fint tillrätta sedan.
Han var säkert inget blåbär, men han var så berörd att tårarna rann när han berättade om det nu 20 år senare…och man blir lika berörd när man lyssnar.😢 
En sådan natt sätter sina spår, på alla. Ingen som inte var med kan helt förstå.

Det sade Kent Härstedt också när han berättade sina minnen. Helvetestimmarna i den där flotten när även han, ung, frisk och stark till slut ville ge upp och såg döden som en befrielse. Var får man styrka ifrån att ändå ta sig igenom? Att hjälpa andra, det finns någon som behöver en, är nog den starkaste motivationen. Allt annat tappar i betydelse.

Det måste ha varit svårt att länka in i det vanliga vardagslivet igen, tänker jag på. Det där att reta sig på att bussen är försenad och tidningen inte har kommit…Att ha människor omkring sig som  är liksom ankare måste vara avgörande och att prata med dem som förstår, som var där.

Var det inte Kent Härsted, som räddade livet på en flicka?

Jo. Sara. De räddade varandra och klarade sig genom att samarbeta.

Han berättade om det, när han var färdig att ge upp så måste han kämpa emot för hur skulle annars hon klara sig. (De kände inte varandra innan.)

Så viktigt det är, vad det än är, med en hand att hålla, någon som bryr sig och någon att bry sig om.

🌺

Vi ger varandra motivation att fortsätta.

👍

🤗

🤗